Hultin.cc

Våran Oga är en väldigt envis liten dam. Det gäller verkligen att välja sina strider med henne. Såå otroligt söt men när hon plockar fram sin inte så attraktiva sida så spelar hon på mammas och pappas nerver. Hon börjar ju närma sig tre år, och en härlig treårs trots har börjat infinna sig i vardagen. Tex när hon och Moa ska göra något samtidigt och det inte går som den lilla fröken vill så sliter hon tag i Moas hår och drar allt hon kan. När mamman eller pappan kommer till Moas räddning och ber henne släppa taget. Då säger den söta lilla damen till Moa:- Nu måste du skärpa dig Moa! Man får inte dra i håret. Vad säger man då? Men jag säger som jag alltid har sagt; Barnuppfostran och hunduppfostran bygger på samma byggsten: Var konsekvent! Inget annat fungerar! Bara mina nerver klarar denna fas i livet! Som sagt var  är det tur att hon är söt!

Försökte ta några bilder på mina grabbar. Tyvärr ville dom inte medverka med mig. Tänk att så fina grabbar kan se så konstiga ut och fram för allt uttråkade. Mattes pojkar!

Viska i mitt öra det bara jag vill höra!

Hjälpte min svärmor att färga ögonbryn och ögonfransar. Tycker det är en alldeles ypperlig uppfinning. Då slipper man måla sig och ändå ser man fräsch ut. Har man dessutom allergiögon (som jag),som bara rinner är det ännu bättre. Visst blev hon fin!

Erik har införskaffat sig ett förkläde. Plagget ska han ska han använda när han pysslar med en av sina stora intressen: Grilla! Vilken snygging!

Idag har vi har vi firat Härnösandagen. Låter väldigt roligt men det var så där. Det var kö överallt och hur kul är det att stå i kö med en fröken speed. Inte roligt alls!  Tyckte synd om dom två tjejer som fått uppgiften att måla ansikten. Hur lång kö som helst med barn som stampade otåligt. Ibland funderar jag hur man tänker när man anordnar en sådan här sak. Självklart kommer dom flesta barnfamiljer på dan och då blir det mest tryck på bla ansiktsmålingen. Kanske skulle man kunnat ha några fler som målat. Sedan kom en dam från Hemab och sa att nu skulle tjejerna ha lunch när kön var superlång. Självklart måste tjejerna få lunch men varianten att gå om lott verkar inte finnas. Jag lovar att det blev en hel del besvikna barn som fick gå därifrån utan målat ansikte. Kön till hästarna vill jag inte ens nämna. Hoppborgen var också en evig väntan. Men båda tjejerna fick sig en tur i borgen iallafall. Ida bara njöt i fulla drag. Hon blev samtalsämnet bland föräldrarna som väntade. Det är inte så att jag inte tycker om sådana här jippon, tvärtom. Men det borde gå att anordna annorlunda. Om jag ska sammanfatta Härnösandsdagen så blir det med ett ord: Väntan! Tjejerna verkar vara lite mer nöjda som tur är.