Nu har jag varit ute på en 3 km joggingrunda. Första rundan sedan Ida föddes. Hur underligt det än låter gick det som på räls. Benen var superpigga och hjärtat bultade på i lagom takt. Skulle nog ha orkat springa det dubbla men man ska gå ut lugnt för att sedan kunna öka. Såå skönt för själen att susa fram på gatorna. Bore hade lite svårt med kopplet som satt fast i mitt Baggenbälte, men han vänjer sig nog efter några gånger. Tjoflöjt vad jag ska springa! Någon som ska hänga på? 
Tänk att när man har små barn ska man vara med överallt och gärna ha ögon likt en fluga. För jösses vad våran lilla dam kan hitta på saker när man vänder ryggen till. 
Förstår inte hur hon kan hinna med så mycket på så kort tid. Hon kommer att gå långt den här lilla damen! När barnen är som mest aktiva och jag känner att öron och ögon blöder brukar jag tänka: Detta är mycket bättre än att dom skulle sitta tyst i ett hörn och bara stirra rakt fram. Då brukar det kännas lite bättre! Igår vid ett obevakat ögonblick (några minuter) hann våran Spiida ta sig till storasysters rum där hon lyckades nå några pennor. Resultatet blev en ”vacker” tatuering i pannan! Hon är så produktiv!
Dagens goda gärning: Jag och Ida har hjälpt våran älskade sambo/pappa med ett inlägg på hans blogg. Gå gärna in och läs inlägget på Eriks egen blogg.
Kommenterat