Idag har båda tjejerna varit hos tandläkaren. Har bytt från folktandvården till en privattandläkare här i stan. Detta efter att jag blivit så grundligt missnöjd med folktandvården. Vilket ställe vi kom till. Trevlig atmosför och glada människor. För er som inte vet det så är jag livrädd för tandläkaren. Jag mår dåligt bara jag ser kallelsen i brevlådan. Vet inte hur många gånger jag suttit längst in i väntrummet och önskat att dom har glömt bort mig. Men icke! En hurtig röst säger: Annelie Lundström, rum 7, varsågod! Sedan står denna människa i munskydd och väntar på mig i dörröppningen. Jag tror att det är så här man känner sig när man är dödsdömd. För fyyyy så jag mår dåligt! Benen är som bly och en liten röst i huvudet skriker: spring för livet! Förutom att jag tycker det är obehagligt att nästan vändas upp och ner i stolen och att man sedan får allehanda prylar körda ner i halsen, så kostar f—-nskapet pengar också. 
Men hör och häpnad jag tror jag ska byta tandläkare jag också. Kände inte ens av illamåendet när jag kom in genom dörren. Måste vara ett bra tecken. Men nu åter till tjejerna som faktiskt var dom som skulle undersökas. Moa fick beröm för sina välskötta tänder. Fick även plasta fyra permanenta tänder som extra skydd. En superbra idé tycker jag! Moa var så duktig och gapade stort hela tiden trots att det tog lite tid. Jag pratade sedan med tandläkaren om att Ida ”bara” fått en framtand uppe och två nera och dessutom två kindtänder uppe. Tandläkaren trodde att jag sett fel och ville gärna se själv. Så jag fick lägga mig i stolen med Ida i famnen och döm om min förvåning när hon öppnade munnen jättesnällt. Tandläkaren blev riktigt förvånad och sa att hon aldrig sett något liknande. Men mina barn och tänder är inte som alla andra. Moa fick ju nämligen sin första tand när hon var 20 månader. Varför ska man vara som alla andra? Dom får sina tänder i sinomtid och allt är normalt!
Dagens roligheter stod viltspårskursen för. Idag skulle spåret även innehålla ett bloduppehåll på 15 m. Bore jobbade på som vanligt och spårade som en gud. När han kom till bloduppehållet blev han lite fundersam. Man riktigt så hur han tänkte så det knakade. Efter några försök att få hjälp av mig tog han saken i egna tassar och fick upp spåret igen. Härligt att se när hundarna verkligen tänker efter hur dom ska göra. Instruktören som gick med var riktigt imponerad. Han sa att Bore med lätthet skulle klara anlagsprovet idag! Man blir så stolt! Världens bästa Bore……igen! 
Kommenterat