Har nu på morgonen pratat med Ewa och pappa. Min pappa mår bra igen, Hurra! 
Så skönt att höra hans röst och när han säger att han känner sig återställd. Så idag är en bra dag! God morgon Sverige plinge, linge, lling! 
Idag har vårat land sin dag. För oss blev det inte så mycket firande eftersomjag fick ett tråkigt samtal från min pappas fru Ewa som berättade att pappa åkt in på sjukhus. Min första reaktion var att jag skulle kasta mig i bilen och åka norrut för att rädda min pappa. Men jag tvingade mig att sätta mig ner och vänta tills tårarna slutat rinna. Min pappa är på sjukhus och får den bästa vården. Ewa och min syster är med honom så han behöver inte vara ensam. Men jag kan inte hjälpa att jag skulle vilja vara där. Jag vet att jag inte kan göra honom bättre men kanske trösta honom och vara ett stöd för honom. Han är ju min pappa och jag älskar honom. Vill inte att han ska vara sjuk och må dåligt! Än så länge vet man ine vad det är som gör honom sjuk och det gör väl det hela värre. Ovissheten! Finns det något värre? Så krya på dig pappa och grattis moder Svea på din dag. Konstig dag är rätta ordet! 
Ett stort tack till Lena och Iljas som drog med mig ut på äventyr för att försöka muntra upp mig. Ni lyckades bra! Sen villl jag även ge en stor kram till min sambo Erik som skött markservicen idag när jag inte kunnat fokusera. Jag älskar dig!
Ikväll har jag och en kursare varit på klubben och tränat agility. Vi kommer att ha en liten tävling nästa söndag så då gäller det att träna. Bore var lite skeptisk till platta tunneln. Men den sanna mattegrisen som han är sprang han igenom med full fart när matte ville det. Min kille! Det blir en hel del hundträning nu när man går två kurser på samma gång. Men oj så roligt det är! Bore och jag har verkligen blivit ett team nu! Ett liv med hund är härligt! Att man sedan behöver en sambo som kan sköta resten hemma när jag är på kurs är också ett stort plus. Jag har världens bästa sambo! 
Idag har båda tjejerna varit hos tandläkaren. Har bytt från folktandvården till en privattandläkare här i stan. Detta efter att jag blivit så grundligt missnöjd med folktandvården. Vilket ställe vi kom till. Trevlig atmosför och glada människor. För er som inte vet det så är jag livrädd för tandläkaren. Jag mår dåligt bara jag ser kallelsen i brevlådan. Vet inte hur många gånger jag suttit längst in i väntrummet och önskat att dom har glömt bort mig. Men icke! En hurtig röst säger: Annelie Lundström, rum 7, varsågod! Sedan står denna människa i munskydd och väntar på mig i dörröppningen. Jag tror att det är så här man känner sig när man är dödsdömd. För fyyyy så jag mår dåligt! Benen är som bly och en liten röst i huvudet skriker: spring för livet! Förutom att jag tycker det är obehagligt att nästan vändas upp och ner i stolen och att man sedan får allehanda prylar körda ner i halsen, så kostar f—-nskapet pengar också. 
Men hör och häpnad jag tror jag ska byta tandläkare jag också. Kände inte ens av illamåendet när jag kom in genom dörren. Måste vara ett bra tecken. Men nu åter till tjejerna som faktiskt var dom som skulle undersökas. Moa fick beröm för sina välskötta tänder. Fick även plasta fyra permanenta tänder som extra skydd. En superbra idé tycker jag! Moa var så duktig och gapade stort hela tiden trots att det tog lite tid. Jag pratade sedan med tandläkaren om att Ida ”bara” fått en framtand uppe och två nera och dessutom två kindtänder uppe. Tandläkaren trodde att jag sett fel och ville gärna se själv. Så jag fick lägga mig i stolen med Ida i famnen och döm om min förvåning när hon öppnade munnen jättesnällt. Tandläkaren blev riktigt förvånad och sa att hon aldrig sett något liknande. Men mina barn och tänder är inte som alla andra. Moa fick ju nämligen sin första tand när hon var 20 månader. Varför ska man vara som alla andra? Dom får sina tänder i sinomtid och allt är normalt!
Dagens roligheter stod viltspårskursen för. Idag skulle spåret även innehålla ett bloduppehåll på 15 m. Bore jobbade på som vanligt och spårade som en gud. När han kom till bloduppehållet blev han lite fundersam. Man riktigt så hur han tänkte så det knakade. Efter några försök att få hjälp av mig tog han saken i egna tassar och fick upp spåret igen. Härligt att se när hundarna verkligen tänker efter hur dom ska göra. Instruktören som gick med var riktigt imponerad. Han sa att Bore med lätthet skulle klara anlagsprovet idag! Man blir så stolt! Världens bästa Bore……igen!
Kvällen till ära var det åter dax för agilitykurs. Förra gången var jag inte speciellt nöjd, eftersom herr Borbjörn bara nosade efter allt annat. Så det var med blandade känslor som vi entrade planen denna afton. Men Bore skötte sig exemplariskt och det gjorde även jag. Tänk att jag klarade att visa Bore hur han skulle göra utan att efterlikna en väderkvarn. Framförbytena satt som en smäck. Har fortfarande lite svårt att komma ihåg att det inte är Loke jag kör med. Helt olika individer och kräver helt olik handling. Men oj så roligt! Vi var ett riktigt team ikväll jag och min ”lilla” vita!
Varje dag berättar jag och Erik för våra tjejer hur mycket vi älskar dom (och även för varandra såklart). Vi anser att det är väldigt viktgit att visa känslor. Både glada, ledsna, arga och allt däremellan. Men man blir så varm i själen när jag igår sa till Ida som jag brukar: älskar dig! Får då till svar: Äckling sej! Hur mysigt som helst! Joo jag vet jag är en känslomänniska och det är jag stolt över!
Kommenterat