Ikväll träffades jag och min vän Charlotte med våra stora killar för en härlig långpromenad. Gissa om folk tittar på våra killar och dessutom tar omvägar från oss. Tänk vad en vit Bore och en svart Milo (rottis) kan sätta skräck i folk. Att det sedan är jättebra träning för dessa tuffa grabbar att bara kunna gå bredvid varandra utan att mucka gräl. Så duktiga killar! Tack Charlotte för trevlig sällskap. Måste vi göra om, SNART! 
Idag har varit en bra dag. Gimmen har inte varit speciellt halt och rehab-träningen gick över förväntan. Vi har även tränat en del hämta övningar. Med vi menas jag och mina grabbar. Så roligt att hitta på kluriga övningar som stimulerar grabbarna och även tröttar ut dom. Det är en utmaning att få till bra övningar som inspirerar och motiverar mina grabbar att jobba vidare. Så kort och gott: en bra dag hos familjen Lundström-Hultin. 
Gimmen bara älskar den nya kunga-kudden i ”baljan. Supermys! 
Det hela började igår kväll när jag och Marie lade spår som skulle få ligga i ett dygn. Krånglade till det en hel del för våra fyrfotade vänner. Jösses så mycket mygg som gjorde oss sällskap! Gick inte att stanna för då hade man en miljard myggor som åkte snålskjuts. Ikväll var det då dax att gå våra spännande spår. Bore och Ronja fick kämpa rejält. Hade stor störning av att det nog var annat vilt som passerat för inte så längesedan. Färsk spillning överallt! Kändes som att man rätt var det var skulle stå öga mot öga med skogens konung. Men båda Ronja och Bore kämpade sig igenom spåret. Trots svårigheter och ett långt spår fixade dom det till slut. Väldigt intressant hur fort dom lär sig hur man brukar lägga spår. Så nu gäller det för mig och Marie och gnida geniknölarna för att försvåra på rätt nivå. Gimmen fick också jobba med sin lilla hjärna för att klara av sitt spår. Så härligt att se hur dom funderar och funderar för att förstå vad vi tvåbenta vill att dom ska göra. Maries mamma fixade fika som smakade helt ljuvligt efter turen i skogen. Så härligt att kunna sitta ute och klockan är halv elva och det är fortfarande ljust. För en liten stund glömde jag bort våra bekymmer med Grim. Underbart är kort!
Där jag jobbar har patienterna problem med trycksår på hälarna. Vi har haft blå ”tossar” som har placerats på pats fot. Har inte fungerat så bra så vi har varit på jakt efter bättre hjälpmedel. På hjälpmedelsmässan som jag och mina kollegor var på hittade vi ett nytt hälskydd. Jag tycker att man själv ska prova hjälpmedel som man förskriver. Hur ska man annars motivera sina patienter att använda sakerna? Så eftersom Erik är borta den här veckan kändes det som om det passade utmärkt att dela säng med detta hälskydd. Känns helt ok, men vi får väl se hur det känns när man ska sova. Inte speciellt sexigt, så jag vill inte utsätta min älskade sambo för en chock!
Jaha, när man tyckte att det äntligen började vända så kommer bakslaget. Gimmen är jättehalt! Jag tror jag blir galen!!!!!! På riktigt! 
Till veckan är det ju dax för operation. Om det nu blir av. Pratade med Strömsholm idag och dom vill att vi kommer vare sig han är halt eller inte. Om man inte opererar måste man ju kolla varför han inte blir bättre. Kan jag tala om: Det går inte att hålla honom i stillhet 24 timmar om dygnet. Det är ju ingen speciell raketvetenskap precis. Jag är en sån person som gärna ställer in mig på allt från positivt till negativ. Mycket beror nog på att jag ska klara av ett negativt besked rent känslomässigt. Min sambo är den obotliga optimisten och stoppar nog huvudet i sanden och ignorerar allt som kan härledas till något negativt. Bra i och för sig men jag vet att om det är något negativt besked som måste tas så är det jag som får ta det. Men nu får man väl hoppas att det bara är ett litet gupp i vägen och att Pimmsen går bättre imorgon! Livet är inte kul just nu!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!Vill bara lägga mig ner och ge upp! Jag vill att båda mina grabbar ska vara friska! När ska det bli min tur? 
I vårat hem verkar vissa saker få ben och byta plats. Det konstiga är att ingen har flyttat sakerna. Tex häromdagen tog jag fram min matlåda för att göra i ordning mat för morgondagen. När jag sedan skulle sätta på locket så var det borta och då menar jag borta. Frågade Ida som var den enda som varit inne i köket. Men fick till svar: -”Inte jag!” Ofta får man höra att det var grabbarna som tagit sakerna. Påhittig liten tjej! Hittade Idas trehjuling i vardagsrummet och vad hittade jag i cykelkorgen: Jo, locket till min matlåda. Självklart ska man leta i cykelkorgen vad tänkte jag på?
Kommenterat