Vardag utan min Loke

För er som tycker att jag tjatar om Loke kan lämna bloggen nu på en gång. Jag kommer att skriva om Loke så länge jag vill och känner att jag behöver skriva av mig. För en som aldrig haft hund och fått hur mycket känslor som helst kan aldrig förstå att man kan bli så ledsen över att förlora en HUND. För mig var Loke inte bara en hund utan en familjemedlem, en livskamrat, någon att bry sig om, någon som tröstade, någon som fick mig att skratta, jaa allt som gör livet värt att leva. Utan Loke så känns vardagen väldigt mörk och trist. Idag har jag iallafall kunnat titta på kort utan att vårfloden har runnit i mina ögon. Stilla har tårarna trillat på mina kinder! Jag förväntar mig hela tiden att han ska ligga på ”sin” lilla soffa i allrummet. Men varje gång man tittar så är soffan tom och kall. Saknar ljudet av en snarkande boxer som låg med alla fyra benen upp i luften och kindpåsarna som ett täcke över ansiktet. Det var Loke i ett nötskal! Trygg och och harmonisk och ett hjärta av guld! Men som Moa så fint sa några dagar innan domedagen:

Men mamma! Han blir inte ensam i himlen. Boss och Pascall kommer att ta emot honom och visa honom runt. Du behöver inte oroa dig han får det bra!

Tänk att barn är så kloka och förståndiga!

Vardagen är sig inte lik utan dig Pookisen!