Ovissheten suger

Jag verkligen bara avskyr att inte veta vad som är fel på min lilla randiga kille. Känns som evigheter innan vi får träffa proffsen som förhoppningsvis kan berätta för mig vad som är fel. Det är alltid lättare när man vet vad felet är. Då kan man bryta ihop eller glädjas åt att det inte var så farligt. Just nu lever jag i Limbo och vet ingenting. Försöker att låta bli att spekulera men det är inte det lättaste, ffa inte om man är ett kontrollfreak som jag. Ibland glömmer jag bort att det är något fel på Micofisen, eftersom han inte haltar men ibland slår det ner som en blixt och då går rullgardinen ner och all motivation försvinner. Men jag måste hålla energin uppe, får inte tappa fart. Den 20 när det är dax för besöket har Gimmsen nästan vilat två månader och blir det op på det så blir det vila igen. Stackars liten kille! Rena misshandeln för en boxer att måsta vila så länge. Försöker hålla igång honom så mycket det bara går, men inget går upp mot att få rusa fram på lägdorna med sin storebror och sen få aktivera hjärnan med något roligt.