Idag har vattenmonstret eller hur var det nu vattenskräcken…..Nå väl, Gimmen har varit och trampat vatten. Äntligen börjar det släppa och min lilla kille verkar fatta galoppen. Han är fortfarande inte speciellt förtjust men han gör det för att jag vill det. Peppar peppar så har han gått riktigt bra på sin fot idag. Men man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäcken. Vi kommer att åka ner till strömsholm på torsdag nästa vecka, så får vi se om det blir en operation eller inte. Lillkillen hinner trampa vatten en gång till innan vi far. Håll tummarna allt ni kan för att det här ska gå vägen! 
Där jag jobbar har patienterna problem med trycksår på hälarna. Vi har haft blå ”tossar” som har placerats på pats fot. Har inte fungerat så bra så vi har varit på jakt efter bättre hjälpmedel. På hjälpmedelsmässan som jag och mina kollegor var på hittade vi ett nytt hälskydd. Jag tycker att man själv ska prova hjälpmedel som man förskriver. Hur ska man annars motivera sina patienter att använda sakerna? Så eftersom Erik är borta den här veckan kändes det som om det passade utmärkt att dela säng med detta hälskydd. Känns helt ok, men vi får väl se hur det känns när man ska sova. Inte speciellt sexigt, så jag vill inte utsätta min älskade sambo för en chock! 
Jaha, när man tyckte att det äntligen började vända så kommer bakslaget. Gimmen är jättehalt! Jag tror jag blir galen!!!!!! På riktigt! 
Till veckan är det ju dax för operation. Om det nu blir av. Pratade med Strömsholm idag och dom vill att vi kommer vare sig han är halt eller inte. Om man inte opererar måste man ju kolla varför han inte blir bättre. Kan jag tala om: Det går inte att hålla honom i stillhet 24 timmar om dygnet. Det är ju ingen speciell raketvetenskap precis. Jag är en sån person som gärna ställer in mig på allt från positivt till negativ. Mycket beror nog på att jag ska klara av ett negativt besked rent känslomässigt. Min sambo är den obotliga optimisten och stoppar nog huvudet i sanden och ignorerar allt som kan härledas till något negativt. Bra i och för sig men jag vet att om det är något negativt besked som måste tas så är det jag som får ta det. Men nu får man väl hoppas att det bara är ett litet gupp i vägen och att Pimmsen går bättre imorgon! Livet är inte kul just nu!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!Vill bara lägga mig ner och ge upp! Jag vill att båda mina grabbar ska vara friska! När ska det bli min tur? 
Besökte stadens torg där det i helgen bjuds på marknad och tivoli. Marknade gick vi snabbt igenom. Barnen hade radarn inställd på tivolit. Tyvärr har jag med ålderns höst blivit såå känslig för allt som snurrar och gungar. Jag klarar inte ens av att sitta på en vanlig gunga utan att bli illamående. Såå tråkigt! Men Moa hittade olika kompisar att åka med och sedan var hon snäll och åkte med sin lillasyster också. Dagen avslutade vi med att köpa lite sockervadd eller som Ida sa: socker baba.
Peppar peppar så verkar det äntligen vända. Våran lilla randiga kille kan ta mer och mer stöd på sitt vä framben. I går när vi var på rehab så var han riktigt duktig i ”akvariet”. Visst tycker han fortfarande att det är en väldigt konstig grej som hans matte vill att han ska gå i. Men skam den som ger sig! Tog några riktigt bra steg under träningen. Bådar gott för framtiden. Har bokat in tre pass till innan vi ska tillbaka till Strömsholm för att Gimmen ska op sin andra bog.
Idag mötte jag och grabbarna Marie och Ronja för att träna viltspår. Eftersom Gimmsen nu går bättre kan vi utöka promenaderna något. Så en av dagens promenader blev en tur med viltspår. Bore var superhet och for runt spåret i full karriär. Måste göra spåren svårare och med mer varierande vegetation. Han är en klippa min stora vita! Ronja var också väldigt duktig i skogen. Stolta ägare lämnade skogen och gav oss tillbaka till bilarna. Sedan var det Gimmsens tur. Hade lagt ett rakt spår på ca 700 m. Han var så duktigt. Lämnade knappt spåret med nosen trots att Marie gick på sidan om och fotade. Under hela spårningen gick han super på vä ben. Verkar som om han går bättre när han får annat att tänka på. Min lilla randiga kille! Maries mamma hade fixat fika åt oss när spårningen var klar. Vilken lyx! Nöjda grabbar med tillhörande matte tog bilen hem till den väntande familjen. En väldigt lyckad dag!
Min lilla spårstjärna! 
Hurra framme vid målet!
Den är min! Min älgskank!
I vårat hem verkar vissa saker få ben och byta plats. Det konstiga är att ingen har flyttat sakerna. Tex häromdagen tog jag fram min matlåda för att göra i ordning mat för morgondagen. När jag sedan skulle sätta på locket så var det borta och då menar jag borta. Frågade Ida som var den enda som varit inne i köket. Men fick till svar: -”Inte jag!” Ofta får man höra att det var grabbarna som tagit sakerna. Påhittig liten tjej! Hittade Idas trehjuling i vardagsrummet och vad hittade jag i cykelkorgen: Jo, locket till min matlåda. Självklart ska man leta i cykelkorgen vad tänkte jag på?
Kommenterat