Jag har suttit och titta på kort, och kom in i mappen av kort som vi tog innan det hemska besöket hos veterinären. Våran fina Loke! Du anar inte hur djupt vi saknar dig gubben! Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan! 
Idag har han kommit hem våran älskade Loke. I en liten vit ask finns allt som är kvar av våran kille. Välkommen hem till den sista vilan! Vi syns i Nangijala Pookisen!
Idag skulle våran gentleman Loke ha fyllt 8 år. Tyvärr får vi inte fira honom som han förtjänar men vi sänder våra tankar till honom lite exta idag. För idag Loke är det din dag! Vi saknar dig oändligt mycket killen! 
Knappt ett dygn har gått utan våran Loke. Att en individ kan lämna en sån stor tomhet efter sig. Känns så overkligt allting. Känns som om jag snart ska vakna ur en hemsk mardröm och där står Loke och viftar på svansen. Men icke! Mardrömmen är verklighet och Loke finns inte mera. Aldrig mer kommer det att höras en svans mot golvet när man kliver upp på natten. En viftande svans som säger: Jag är redo matte om du är sugen att hitta på något!. Aldrig mer kommer jag att kunna titta in i Lokes underbara kloka ögon som kunde törsta vem som helst. Jag saknar min Loke så det skär i hjärtat! Min kropp är så psykiskt trött. En avdomnad känsla har spritt sig över hela mig. Har svårt att fokusera på dagen. Jag och Erik gråter om vart annat. Som tur är bryter vi ihop olika tider på dygnet vilket gör att vi bättre kan trösta varandra. Älskade Loke vi saknar dig så!
Just hemkomna och med känslan av att allt är ett enda stort och smårtsamt sår. Just efter kl. 4 (vem har koll på klockan) idag drog vår Loke sitt sista andetag. Trots att vi vet att han haft så ont i sina tassar och trots att hans öron var så infekterade så att han knappt hörde oss så hade han alltid kraft, vilja och hjärta stort nog för att vifta på svansen. Allt Loke någonsin visade oss under de 8 underbara år han gav oss var ren och oförfalskad glädje.
Hela vägen fram till slutet så gick svansen och veterinären begåvades i vanlig ordning med slickningar (boxerpussar).
Loke hade ett krigarhjärta där det alltid fanns plats för att ta emot både människor (i alla åldrar) och andra hundar.
Hos oss kommer Loke alltid att ha en alldeles speciell plats, och nu får han ägna sin tid åt att springa efter bollar i hundhimlen varvat med att bli matad med köttbullar. Vi älskar dig och kommer att sakna dig, Loke. Precis som till Boss (för många år sedan) säger husse, matte, Moa, Ida och Bore: Vi syns i Nangijala, Loke.
Hade gärna önskat att det vore ett aprilskämt. Ett gräsligt skämt i och för sig men ändå inget som skulle hända. Tyvärr är allt sanning. På måndag måste vi ta farväl av våran Loke. Pga sina olika krämpor orkar inte hans krigarkropp hålla emot längre. På måndag tar våran hjälte sitt sista andetag. Livet känns inte rättvist just nu. Känns som någon ska slita ut mitt hjärta ur bröstet. Jag vill inte ta beslutet men jag måste för Lokes skull. Men just nu känns det inte som någon tröst! Hur många tårar har man i kroppen egentligen?
Kommenterat