Annelie
Våran Ida älskar hattar och mössor av alla de slag. Om det sedan visar sig att mössan/hatten inte var en huvudbonad, spelar ingen större roll i Idas värld. Är föremålet fint och faller damen i smaken ska den placeras likt en krona på drottningens huvud. Såå fiiint! 
Jag har suttit och titta på kort, och kom in i mappen av kort som vi tog innan det hemska besöket hos veterinären. Våran fina Loke! Du anar inte hur djupt vi saknar dig gubben! Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan! 
Moa hade med sig en kompis hem för någon dag sedan. Bore låg och sov på rygg som han brukar göra. Kindpåsarna låg som ett mjukt täcke över ansiktet:
Moas kompis ser på mig med en frågande min och frågar lite försynt:
–Vad är det där köttiga för något?
Med det köttiga menade hon underläppen. Har inte tänkt på det som köttigt, men med närmare eftertanke har hon rätt. På hundar med svarta läppar ser man inte allt fluff på samma sätt. Vi fick oss ett gott skratt både jag och Erik. Barn är för söta! 
Hur ska man få tiden att räcka till? En av livet stora frågor? Så mycket jag vill göra och så lite tid. Tyvärr blir även mitt bloggskrivande lidande. Den stunden på kvällen då man har lite egentid. Vad ska man prioritera och vad ska man välja bort? Jag vill göra allting! Var ansöker man om den tiden? Jag vill vara med familjen, vara en bra mamma, sambo och vän, träna med Bore och umgås med ”hundkompisar”, umgås med mina ”icke hundmännsikor” till vänner, hinna träna min egen kropp och mycket mycket mer. En dag ska man även hinna med att jobba också. Hur ska det gå till? Kommer jag också att vara en av dom som springer in i den berömda väggen på jakt efter mera tid? Är det för mycket begärt att hinna med allting? Kanske är jag en optimist men jag vill så gärna hinna med!
Idag hade musik och rörelse gruppen avslutning. Temat för terminen har varit djur och självklart skulle man klä ut sig som ett djur. Moa funderade först om hon skulle vara ett får men ångrade sig och valde katt. Tur för mig! 
Hon var en otroligt söt katt och svängde verkligen på svansen i dansen. Hon är en riktig teaterapa som trivs i rampljuset!
Nu har jag varit ute på en 3 km joggingrunda. Första rundan sedan Ida föddes. Hur underligt det än låter gick det som på räls. Benen var superpigga och hjärtat bultade på i lagom takt. Skulle nog ha orkat springa det dubbla men man ska gå ut lugnt för att sedan kunna öka. Såå skönt för själen att susa fram på gatorna. Bore hade lite svårt med kopplet som satt fast i mitt Baggenbälte, men han vänjer sig nog efter några gånger. Tjoflöjt vad jag ska springa! Någon som ska hänga på?
Kommenterat