Just hemkomna och med känslan av att allt är ett enda stort och smårtsamt sår. Just efter kl. 4 (vem har koll på klockan) idag drog vår Loke sitt sista andetag. Trots att vi vet att han haft så ont i sina tassar och trots att hans öron var så infekterade så att han knappt hörde oss så hade han alltid kraft, vilja och hjärta stort nog för att vifta på svansen. Allt Loke någonsin visade oss under de 8 underbara år han gav oss var ren och oförfalskad glädje.
Hela vägen fram till slutet så gick svansen och veterinären begåvades i vanlig ordning med slickningar (boxerpussar).
Loke hade ett krigarhjärta där det alltid fanns plats för att ta emot både människor (i alla åldrar) och andra hundar.
Hos oss kommer Loke alltid att ha en alldeles speciell plats, och nu får han ägna sin tid åt att springa efter bollar i hundhimlen varvat med att bli matad med köttbullar. Vi älskar dig och kommer att sakna dig, Loke. Precis som till Boss (för många år sedan) säger husse, matte, Moa, Ida och Bore: Vi syns i Nangijala, Loke.
Usch så sorgligt…
Kramar!