Knappt ett dygn har gått utan våran Loke. Att en individ kan lämna en sån stor tomhet efter sig. Känns så overkligt allting. Känns som om jag snart ska vakna ur en hemsk mardröm och där står Loke och viftar på svansen. Men icke! Mardrömmen är verklighet och Loke finns inte mera. Aldrig mer kommer det att höras en svans mot golvet när man kliver upp på natten. En viftande svans som säger: Jag är redo matte om du är sugen att hitta på något!. Aldrig mer kommer jag att kunna titta in i Lokes underbara kloka ögon som kunde törsta vem som helst. Jag saknar min Loke så det skär i hjärtat! Min kropp är så psykiskt trött. En avdomnad känsla har spritt sig över hela mig. Har svårt att fokusera på dagen. Jag och Erik gråter om vart annat. Som tur är bryter vi ihop olika tider på dygnet vilket gör att vi bättre kan trösta varandra. Älskade Loke vi saknar dig så! 
Gumman, du skriver så fint om vår godhjärtade gubbe. Just så som du beskriver honom är så som han alltid var. Det fanns alltid plats för svansviftningar, bus och kanske lite partytricks. En sån källa till glädje. I all sorg får vi glädjas åt att Pookisen inte har ont längre. Det är svårt, jag vet. Saknar er alla och längtar hem.
Kramar från gubben, pappa & husse.
Annelie…
Så sorgligt, så ledsamt…
Skickar en tröstande kram även om jag förstår att det just i detta nu inte är till speciellt stor hjälp… Ni får tänka på alla fina minnen och vara tacksam för allt ni fått uppleva tillsammans.
Tänker på Dig och din familj/ Kram Pia