Hultin.cc

………………familjens nyaste tillskott Frej. Eftersom jag nu har haft maximal otur tre gånger vad gäller boxer så klarar inte mitt hjärta av mer förluster. Självklart hoppas jag att jag får ha en ”rättfärgad” boxer någon gång i framtiden men mitt hjärta klarar inte av det just nu. Jag får njuta av min stora vita som är friskheten själv. Hoppas att Bore kan smitta av sig lite på Frej så han blir lite mer boxerlik. Verkar lovande än så länge. Eftersom jag vill jobba med vårdhund och vi har ett projekt på jobbet just nu så behöver jag en hund. Självklart var planen att jobba med Grim men livet ville något annat. Så jag är jättetacksam mot min kära syster som hittade denna chokladpralin till mig. Så nu får vi se vad livet har planerat för mig. Något bra hoppas jag på! Borde vara min tur snart! 

Man är lite ovan med den långa nosen.

Gissa om barnen är glada i snön!

Håller tummarna att den får ligga kvar.

Livet går vidare vare sig man vill det eller inte. Jag har aldrig sett så mycket TV som jag har gjort under dom senaste veckorna. Motivationen till att fortsätta utan Grim har varit som bortblåst. Har verkligen fått tvinga mig att göra saker och då ffa för min familjs skull. Jag kan ju inte bara sätta mig ner och dö sakta. Mina barn behöver sin mamma och vill så gärna göra saker som är julbetingat. Sakta men säkert känner jag att jag håller på att återvända till verkligheten men livet känns så tomt. Jag är så tacksam över att mina nära och kära har stått ut med mig och min sorg. Ni är guld värda!

Min stora vita tröstade mig om kvällarna.

Tillsammans med min älskade lillefis försvann även min motivation. Har ingen ork att göra någonting. Får verkligen tvinga mig att göra saker. Inte likt mig! Men inget är sig likt nu utan min lilla randiga. Tänk att man kan sakna någon så mycket att det gör ont! Hur hittar man sin motivation när den åkt till Nangijala med Gimmen?

Livet är väldigt tungt just nu. Känns som om någon slitit hjärtat ur kroppen på mig. Jag är otroligt bitter, arg och ledsen. Vissa stunder vill jag bara skrika rakt ut av ångest. Livet är verkligen inte rättvist. Man säger att tiden läker alla sår, men just nu känns det omöjligt. Jag saknar min lilla randiga så mycket att det gör ont! En fråga som dyker upp i mitt huvud hela tiden är VARFÖR?

Mattes hjärta!

Nu har Grimmen vilat färdigt. Nu gäller det att sakta smyga igång honom. Får han välja själv skulle han rusa över ängarna i full fart. Jag har tom skaffat mig ett pensionärskoppel (flexikoppel). Trodde aldrig att jag skulle införskaffa ett sådant men nu känns det som en bra idé. Grim kan springa lite mer men jag har ändå kontroll över honom. Men jag måste nog träna mig lite innan. Tycker det verkar lite svårt med den långa linan men det ska väl lösa sig. Nu håller vi tummarna att våran lilla randiga håller sig frisk.

Min fina lilla elev!