Annelie
Då har vi haft våran första påsk utan Loke på många år. Klart det gick men inte mer. Som tur var hade vi fint besök från Umeå som livade upp stämningen. Världens bästa mormor! Tack mamma för en toppen helg! 
Vädret var på våran sida och brände på våra vintervita skin. Stolarna åkte ut på altanen med full fart! Tjejerna trivdes på den vattendränkta gräsmattan. Tack och lov för galonisar och gummistövlar. 
Bore njöt också av det fina vädret. Som tur är har han en päls av goretex. Smutsen försvinner från honom så fort han torkar. Tyvärr hamnar all sand på golvet! 
På påskafton fick vi oväntat men väldigt välkommet besök. Även detta besök från 090-området. Närmare bestämt Holmsund, i form av Jens, Mia och Neo. Blev en väldigt lyckad kväll med mycket skratt och gott fika. Tack så mycket för en rolig kväll! Välkommen åter! 
Då var påsken 2009 snart över. Inte så pjåkig när man tänker efter. Men saknaden efter Loke skär ändå in hjärtat. 
Mitt i sorgen ska vi nu fira påsk. Första påsken på flera år utan våran gentleman Loke. Vi önskar alla nära och kära en underbar påsk. Ta hand om varandra, imorgon kan det vara för sent! 
För er som tycker att jag tjatar om Loke kan lämna bloggen nu på en gång. Jag kommer att skriva om Loke så länge jag vill och känner att jag behöver skriva av mig. För en som aldrig haft hund och fått hur mycket känslor som helst kan aldrig förstå att man kan bli så ledsen över att förlora en HUND. För mig var Loke inte bara en hund utan en familjemedlem, en livskamrat, någon att bry sig om, någon som tröstade, någon som fick mig att skratta, jaa allt som gör livet värt att leva. Utan Loke så känns vardagen väldigt mörk och trist. Idag har jag iallafall kunnat titta på kort utan att vårfloden har runnit i mina ögon. Stilla har tårarna trillat på mina kinder! Jag förväntar mig hela tiden att han ska ligga på ”sin” lilla soffa i allrummet. Men varje gång man tittar så är soffan tom och kall. Saknar ljudet av en snarkande boxer som låg med alla fyra benen upp i luften och kindpåsarna som ett täcke över ansiktet. Det var Loke i ett nötskal! Trygg och och harmonisk och ett hjärta av guld! Men som Moa så fint sa några dagar innan domedagen:
Men mamma! Han blir inte ensam i himlen. Boss och Pascall kommer att ta emot honom och visa honom runt. Du behöver inte oroa dig han får det bra!
Tänk att barn är så kloka och förståndiga!
Vardagen är sig inte lik utan dig Pookisen!
Knappt ett dygn har gått utan våran Loke. Att en individ kan lämna en sån stor tomhet efter sig. Känns så overkligt allting. Känns som om jag snart ska vakna ur en hemsk mardröm och där står Loke och viftar på svansen. Men icke! Mardrömmen är verklighet och Loke finns inte mera. Aldrig mer kommer det att höras en svans mot golvet när man kliver upp på natten. En viftande svans som säger: Jag är redo matte om du är sugen att hitta på något!. Aldrig mer kommer jag att kunna titta in i Lokes underbara kloka ögon som kunde törsta vem som helst. Jag saknar min Loke så det skär i hjärtat! Min kropp är så psykiskt trött. En avdomnad känsla har spritt sig över hela mig. Har svårt att fokusera på dagen. Jag och Erik gråter om vart annat. Som tur är bryter vi ihop olika tider på dygnet vilket gör att vi bättre kan trösta varandra. Älskade Loke vi saknar dig så!
Nu har det gått några timmar sedan vi lämnade våran krigare, våran hjälte. Så tomt det känns! Jag tror fortfarande att han ska ligga på bäddsoffan men inte! Bore har tagit det hela med ro! Nu gäller det bara för mig, Erik och Moa att försöka inse att det var det bästa vi kunde göra för våran gentleman. Men just nu känns det bara tomt och smärtsamt. Jag vill också passa på att tacka alla nära och kära som visat sin medkänsla i form av kommentarer i Bloggen, sms, mail och telefonsamtal. Ikväll ringde det även på dörren och där stod Charlotte och hennes barn med en blomma. Tack snälla! Är så skönt att veta att man har vänner som stöttar en. Ni är guld värd!
Min kropp skriker! Ångesten är ett faktum! En dryg timme kvar till vi måste åka till veterinären med våran älskade Loke. Just nu säger instinkten att jag ska ta Loke och fly så långt bort vi bara kan! Jag vill inte förlora honom! Det gör såå ont i hjärtat! Tårarna sprutar som fontäner och vem tröstar mig? Joo, Loke! Som den gentlemannen han är. Våran hjälte! Våran krigare! Jag vill inte förlora honom, inte än, inte just idag! Ångesten är outhärdlig! Jag är inte religiös men just nu vill jag bara skrika: Gud hjälpe mig för att klara av det här!
Kommenterat