Ångest, javisst!

Nu börjar ångesten krypa fram ur skrymslen och vrår. Imorgon åker jag, Erik och grabbarna till Strömsholm. Det är dax för domedagen. Vilken gång i ordningen vet jag inte. På fredag kl 8.30 är det våran tur att få domen.  Just nu känns det tungt. Har ju inte haft speciellt tur med mina hundar så turen har jag slutat förlita mig på. Vet inte hur många gånger  som det känts som om vi ska skita i resan och så får det bära eller brista. För som det är just nu märker man ingenting. Ingen hälta eller stelhet så långt ögat kan nå. Men samtidigt kommer jag ju att fundera hur det är och om jag tagit rätt beslut. Så det är lika bra att ta tjuren vid hornen och åka ner till proffsen för en genomgång. Då blir det antingen en ny operation eller så kan vi stänga OCD kapitlet för gott. Min älskade mamma kommer och tar hand om tjejerna så det känns jättebra. En sak mindre att oroa sig för. Så Strömsholm, here we come again!

Hoppas att vi slipper denna resa en gång till. Rena mardrömmen!