Nu är vi på plats i vårat nya hem. Härlig känsla men ack så mycket kraft det tar. Känns som om det är dolda kameran. Vi packar upp och packar upp men det tar aldrig slut. Men det känns en härlig känsla i magen att det kommer att bli toppen. En annan gigantisk fördel är att jag inte behöver ta grabbarna i bilen för att komma till skogen. Vi bor ett stenkast från ett underbart strövområdet. Men vi bor även centralt så att det är nära till allt. Kan det bli bättre? 
Nu börjar det närma sig att vi får flytta in i vårat nya fina hus. Men det finns även en baksida. Kartonger och kartonger och åter kartonger. Känns som om vårt hem är en labyrint av kartonger. För att inte tala om hur mycket jag har rensat. Börjar bli otroligt less nu. Men jag lever på hoppet och skulle vilja säga bibidi babedi bo och vi är inflyttade och klara. Önsketänkande på hög nivå!
Hittade detta på nätet:
Hur förklarar vi för våra barn och barnbarn vad mobbning är?
Här är hur en lärare i New York gjorde det för sin klass.
Hon bad dem att göra följande övning: Barnen skulle ta varsitt pappersark. Sedan blev de tillsagda att skrynkla ihop det stampa och slå på det och men utan att riva det. Så bad hon barnen vika bladet, titta på hur smutsigt, fyllt med märken och ärr arket var. Så ombads barnen att …säga förlåt till pappersarket. Fast de hade bett om ursäkt och att de hade försökt att släta ut det, var det fortfarande skrynkligt. ”Dessa märken kommer aldrig att försvinna, oavsett hur mycket du försöker ta bort dem. Detta motsvarar vad en mobbare gör mot andra. Även om du säger förlåt efteråt, kommer ärren aldrig försvinna.”
Barnens ansiktsuttryck sade att budskapet hade önskad effekt.
(Källa okänd)
Hur bra skrivet som helst!
Snön vräker ner men Bore har bestämt att nu är det vår. När våren kommer ska man byta till vårkostymen och det gör Bore med besked. Jösses så mycket hår. Förstår inte hur det är möjligt att killen som har så lite päls kan släppa så mycket utan att bli nakenhund.
Kommenterat