Idag har Ida varit med om något som hon nog klassar som barnmisshandel. Som alla vet springer Ida omkring och gör livet surt för storasyster Moa. I min värld trodde jag inte att hon skulle börja gå ute förrän tidigast till våren. Är jag helt dum eller? 
Klart den lilla rödhåriga madamen kan gå ute. Så självklart kan hon då inte gå i mockasinerna nu när det är blött ute. Glad i hågen plockade jag fram Moas gamla fina P.O.P skor. Superlätta! Perfekt tänkte jag! Ida hade inte samma åsikt. Det var som om jag spikat fast henne i golvet. Hon stirrade stint på mig och sedan såg jag hur hon laddade. Ansiktet skrynklades och händerna knöts. Sedan kom det! Det välkända illvrålet. Jösses så hon skrek! Hon var så arg. Försökte få henne att gå dom korta stegen till mig. Pyttsan heller! Inte Ida Hultin! Herregud, hur ska detta sluta? 
Idag har jag och små brudarna varit uppe på Högslätten och åkt ”skrillor”. Eller rättare sagt Moa har åkt skrillor och jag har jagat Ida. En vanlig söndag dvs full fart!
Jag vet inte hur många gånger olika människor, som inte känner oss, gissar att Ida är upp till fem månader yngre än vad hon är. Gissa om folk blir förvånade när Ida kommer gående. ”Kan hon som är så liten gå?” Klart hon kan gå hon är ju elva månader. Liten men naggande god våran Ida! 
Ida är så snäll. Hon delar alltid med sig av sin mat till hundarna (precis som pappa Erik). 
Ibland börjar jag att fundera om jag har förståndet på rätt ställe. Har inte spårat med Bore på nästan hela sommaren. Har bara blivit några ”spridda skurar”. Super dåligt av mig, fy skäms!!!!! Idag vräkte regnet ner på fm. Moa skulle på Mulle stax efter 9. Då kommer Annelie på att hon ska spåra med sin vita springare. Sagt och gjort. Gick först en lång promenad så att grabbarna fick rassla av sig överskotts energin. Lagom dyblöt gick jag ut Bores spår. Hade inga större förväntningar med tanke på hur lite vi har tränat. Döm om min förvåning när Bore går ett klockrent spår. En aning fort i början men i spårkärnan. Lugnade ner sig på slutet. Min lilla hjälte! Jag lovar att jag inte kände av regnet alls! Såååååå stolt! Nu måste jag ta mig i kragen och börja köra lydnad på allvar så man kan starta appellen till nästa säsong. Bore sov flera timmar efter detta pass. 
Moa har blivit familjens nya agilityförare. Till hennes hjälp har hon familjens gentleman, Loke. Till en början var Loke en aning förvirrad vad gäller träningskompis. Tittade på mig ett antal gånger och såg väldigt frågande ut. När han väl upptäckte att den lilla människan hade både godis och leksak var han inte sen att följa med. Både den fyrbenta och tvåbenta hjärtat gjorde en strålande insats. Nu vill Moa träna varje dag till Lokes stora förtjusning. Mina hjärtan!
Kommenterat