I helgen gick Mulleloppet av stapeln uppe på Högslätten. Moa sprang som en iller runt den 1 km långa banan. Efter loppet kom Mulle (som nu för tiden är en hon :roll: ) och gratulerade alla barnen. Bore fick dagen till ära följa med för lite eller rättare sagt mycket miljö- och passivitetsövningar. På slutet fick han leka dragkamp med två små tjejer. Han skötte sig utmärkt. Min lilla blondin. 8)
Moa hade bestämt med en kompis att Moa skulle komma och titta när hon spelade fotbollsmatch. Till saken hör att regnet öste ner. Försökte locka med annat men det gick inte. Mamma, jag har ju lovat! Har man lovat så har man! Tog med mig den hormonstinne tonåringen för lite passivitetsövningar. Regnet öste ner. Bore skötte sig exemplariskt. Självklart hade jag en boll på snöre i fickan. Har inte alla de? En självklarhet eller? 
Tränade förutom passivitet snabba lägganden och sättanden samt backövningar. Han var så duktig och koncentrerad. Trots tjoande barn och föräldrar och regnet som hällde ner. Han skakade sig inte ens. Min lilla snöboll! Vilken fokus! Så stolt! Ska komma ihåg den här känslan när hormonerna tar över igen. 
Nu har det börjat lossna vad gäller att Bore ska springa mellan två portar. Det svåra är att man ska träna både när Bore går på min vänstra sida och min högra. Den högra sidan är inte lätt! Att man kan bli så styrd av att alltid ha sin hund på vänster sida. Tränade korta perioder med båda grabbarna. Dom är så duktiga! Jag är så stolt!
Tänk att ni är ute en sen kväll. Gatlysena är såklart släckta eftersom kommunen ska spara pengar. Inga människor så långt ögat kan nå. Du hör steg närma sig. Många steg! Du hör flåsande ljud. Du ökar tempot men dina förföljare kommer närmare. Du känner värmen från dina förföljare. Ditt hjärta bultar i bröstet. Sedan hör du ett illvrål som skär genom märg och ben. Du vänder dig om och ser….. Tant Annelie som är ute på kvällspromenad med grabbarna och Ida. Jag kan tänka mig att kvinnan vi gick bakom kände sig lätt förfölj häromkvällen. Förlåt! :roll:
En boxer har dålig kroppsuppfattning, men vad gör väl det. Man blir aldrig för stor att mysa i husse eller mattes famn. Kan ju vara så att det är famnen som har krympt?!
Har nyss varit ute med pensionären och tonåringen. Vilken brokig skara vi är! Passade på att träna några moment med båda grabbarna. En kille stannade och tittade när vi tränade. Till slut frågade han: Vad är den vita för något? Mitt svar (såklart) En hund! Sedan, snäll,som jag är förklarade jag att Bore är en boxer och ingenting annat. Skönt med människor som frågar och inte bara utgår från att han är en ”kamphund”. Hur gick träningen då: SUVERÄNT! Jag är så stolt över mina killar.
Ps. Bore är fortfarande hormonstinn, men han kan koncentrera sig bättre nu. Tack och lov! Ds.
Kommenterat