Vintern behagar äntligen att ge sig av för att ge plats till våren. Såå härligt! Små svaga krokusar tittar fram under vintertäcket. Gatorna städas nu för fula muggar från sand och övrigt som inte ska ligga där. Men vem är det som tömmer ut all sand hemma hos mig? Dammsugaren och moppen står för närvarande alltid framme för att kunna göra blixtutryckningar. Men vad hjälper det när det är någon som hela tiden fyller på med sand. Vem behöver gå på fotvård när man endast behöver ta av sig strumporna och gå omkring i hemmet. Vips så är fötterna peelade och fina! Vad får man inte stå ut med för att bli fin och för att våren äntligen ska få göra entré! Välkommen våren!! 
Min mamma känner mig verkligen utan och innan. Hon vet att jag har svårt att bara sitta rätt upp och ner och inte gör något. Detta med att sitta still är verkligen något jag måste träna på. Nu när mamma var och hälsade på oss i helgen så hade hon stickat en härlig poncho till Moa. En sådan ville jag också ha. Nu har världens bästa mamma skickat ett garnnystan, mönster och jag har fått låna stickor. Så nu kan jag sätta igång att sticka. Samtidigt som jag stickar sitter jag ju stilla. Två flugor i en smäll! Tack snälla mamma! 
Både Grim och Moa har varit sjuka och tyckt väldigt synd om sig själva. Ett barn med halsont och feber och en med en muskelsträckning. Så otroligt tråkigt att bara ligga och vila. Inte leka inte stojja med kompisar. Hur kul är det? Som tur är båda på bättringsvägen. Håller tummarna att sjukligheten lämnar vårat hem. Ju fortare desto bättre. 
Trötta barn, både tvåbenta och fyrbenta och en ännu tröttare mamma. Sängen kallar!!!! Sov gott alla nära och kära! 
Lillefisen har lyckats sträcka en muskel i framvagnen. Som alla vet är vila och lugna promenader den perfekta lösningen på problemet. Men i det här fallet är det största felet att lillfisen är en boxer och vila är inte deras starka sida. Även om det kan gå lungt ute i koppel (han är ju rätt så duktig på det) så får han spel inomhus istället. Trots att vi vakar över honom som en hök hinner han få sina fnatt och rusar runt. Nu håller vi tummarna att han läker ihop tills vi ska springa vänstervarv. Mycket märgben och mycket mentalstimulans och luuuugna promenader står på schemat. Synd att han inte har hunnit lära sig läsa ännu. 
Tänk om han kunde vara en liten soffpotatis i ca en vecka så att muskeln hinner läka. Är det för mycket begärt? 
Då har första dagen gått utan min Blixten Mc Queen. Lite trassligt är det när man måste gå vart man än vill. Ett I-lands problem i och för sig men jag är van att bara kunna ta min lilla röda och gasa iväg dit jag vill. Men jag är glad att jag fick den såld och nu är det bara att blicka framåt och söka efter en ny däckprydd vän. Men den här veckan kommer att fyllas av massor av steg. Dagen börjar med en promenad med grabbarna på ca 30 min. Till jobbet tar det ca 25 min om jag sätter fart på mina korta pinnar till ben. Tar nog lite längre tid eftersom jag ska gå förbi skolan och dagis för att lämna mina barn. Desstuom blir vägen längre. Sedan ska jag hem på lunchen för att ta ut mina myspojkar. När dagen på jobbet är slut ska jag promenera samma väg som på morgonen och lunchen (fast åt andra hållet) och hämta in mina guldklimpar. Sedan är det dax att ta ut grabbarna på en tur på ca 30 min. Umgås med barnen och därefter ut med grabbarna igen och träna. Sen kan jag ramla i soffan tillsammans med mina grabbar. Sista kvällsrundan med grabbarna blir en sväng runt kvarteret. Många steg blir det! 
Jag blir trött bara av att läsa det jag själv har skrivit.
Kommenterat