Hur svårt kan det vara?

Igår besökte jag och grabbarna Sundsvalls brukshundsklubb och deras lydnadstävlingar. Alltid lika roligt att se alla duktiga ekipage. Men jösses så mycket nerver. Även jag som inte skulle tävla kände av stämningen i maggropen. Jag har ju anmält mig och Bore till två tävlingar i september. Men jag vet inte om jag ska delta efter denna dag. När det var dax för lydnads ettan bänkade jag mig med min stora vita för att se och lära. Var ju ett tag sedan som jag och min älskade Loke var ute i tävlingssvängen och reglerna har ju ändrats sedan dess. Det hela började med platsliggande. Alla ekipage ställde upp, man lade ner hundarna och förarna utgick. Förarna hann bra gå ut till markerad plats och vända sig om så började karusellen. En spaniel klev upp och hälsade på rottisen som låg bredvid. Sedan gick allt superfort och alla hundar, ägare, domare och tävlingsledare blandades som en redig fruktsallad. När alla hundar var infångade blev det 20 min paus. Det är detta som gör att jag känner tvivel för att tävla. Eftersom många startar ettan utan att ens lagt sin hund med okända hundar eller överhuvudtaget lagt sin hund med andra, startar på vinst och förlust. Har ju fått kämpa en hel del med Bore och andra hundar och vi har kommit väldigt långt så jag vill inte rasera något bara för att jag vill tävla. Det är som ett korthus. Tar lång tid att bygga upp och endast några sekunder att riva. Så vi får se hur det blir. Måste fundera ordentligt!

På kvällen tog jag och grabbarna och mötte upp Marie och Ronja i sjukhusparken. Härligt att se tre hundar som sträckte ut sig i full galopp över dom stora gräsytorna. Inget tacklande eller buffande bara spring. Såg så härligt ut! Gimmen ville självklart simma och Ronja hakade på, retriver som hon är. Grim och Ronja kapp simmade till pinnarna som jag och Marie kastade. Bore stod som en muräna och håvade in vinsten (pinnarna). Varför simma när någon annan kan göra det åt honom? Blev en väldigt lyckad dag!