Nu har det gått några timmar sedan vi lämnade våran krigare, våran hjälte. Så tomt det känns! Jag tror fortfarande att han ska ligga på bäddsoffan men inte! Bore har tagit det hela med ro! Nu gäller det bara för mig, Erik och Moa att försöka inse att det var det bästa vi kunde göra för våran gentleman. Men just nu känns det bara tomt och smärtsamt. Jag vill också passa på att tacka alla nära och kära som visat sin medkänsla i form av kommentarer i Bloggen, sms, mail och telefonsamtal. Ikväll ringde det även på dörren och där stod Charlotte och hennes barn med en blomma. Tack snälla! Är så skönt att veta att man har vänner som stöttar en. Ni är guld värd! 
Just hemkomna och med känslan av att allt är ett enda stort och smårtsamt sår. Just efter kl. 4 (vem har koll på klockan) idag drog vår Loke sitt sista andetag. Trots att vi vet att han haft så ont i sina tassar och trots att hans öron var så infekterade så att han knappt hörde oss så hade han alltid kraft, vilja och hjärta stort nog för att vifta på svansen. Allt Loke någonsin visade oss under de 8 underbara år han gav oss var ren och oförfalskad glädje.
Hela vägen fram till slutet så gick svansen och veterinären begåvades i vanlig ordning med slickningar (boxerpussar).
Loke hade ett krigarhjärta där det alltid fanns plats för att ta emot både människor (i alla åldrar) och andra hundar.
Hos oss kommer Loke alltid att ha en alldeles speciell plats, och nu får han ägna sin tid åt att springa efter bollar i hundhimlen varvat med att bli matad med köttbullar. Vi älskar dig och kommer att sakna dig, Loke. Precis som till Boss (för många år sedan) säger husse, matte, Moa, Ida och Bore: Vi syns i Nangijala, Loke.
Min kropp skriker! Ångesten är ett faktum! En dryg timme kvar till vi måste åka till veterinären med våran älskade Loke. Just nu säger instinkten att jag ska ta Loke och fly så långt bort vi bara kan! Jag vill inte förlora honom! Det gör såå ont i hjärtat! Tårarna sprutar som fontäner och vem tröstar mig? Joo, Loke! Som den gentlemannen han är. Våran hjälte! Våran krigare! Jag vill inte förlora honom, inte än, inte just idag! Ångesten är outhärdlig! Jag är inte religiös men just nu vill jag bara skrika: Gud hjälpe mig för att klara av det här! 
Hur kan vissa beslut vara så svåra men ändå lätta dvs det finns inget val? Varför är vissa beslut så smärtsamma att man vrider sig i ångest? Varför ska dom vi älskar dö?
Hade gärna önskat att det vore ett aprilskämt. Ett gräsligt skämt i och för sig men ändå inget som skulle hända. Tyvärr är allt sanning. På måndag måste vi ta farväl av våran Loke. Pga sina olika krämpor orkar inte hans krigarkropp hålla emot längre. På måndag tar våran hjälte sitt sista andetag. Livet känns inte rättvist just nu. Känns som någon ska slita ut mitt hjärta ur bröstet. Jag vill inte ta beslutet men jag måste för Lokes skull. Men just nu känns det inte som någon tröst! Hur många tårar har man i kroppen egentligen?
Man brukar ju säga att: gör som strutsen och stoppa huvudet i sanden. Nu när det är vår är det inte bara av godo. Missförstå mig inte! Jag älskar våren! Så skönt när solen värmer min kritvita nästan blåaktiga kropp. Kvällarna blir ljusare vilket gör att man kan gå långpromenader utan att måste ta med ficklampan. MEN den stora nackdelen är och då ffa om man har barn och hundar är all sand som helt plötsligt infinner sig på vårat golv. En härlig blandning av sand och hundhår. Ovanpå detta en mängd olika saker som egenligen hör hemma i skåp och garderober som Ida har omplacerat på sitt speciella sätt. I detta fall skulle det vara bra att väcka den lilla strutsen i sig och bara låta sanden ligga och gå ut i vårsolen och njuta. Eller som en granne till mig sa: det är ingen idé att städa trappen för det blir bara smutsigt igen. Kanske det är tack vare henne och hennes likasinnade som programmet Rent hus kom till, vad vet jag? I mitt fall har strutsen i mig struntat i städningen och bakat bullar istället. Men imorgon ska jag och snabeldraken ta en tur i hemmet. Sanden, be ware of the dragon! 
Kommenterat