……..eller till er som är nyfiken på mitt projekt i hallen och serveringsgången. När vi flyttade in hade någon av tidigare hyresgäster varit väldigt fantasifull och limmat på väggen och sedan kastat på sågspån. När detta torkat hade man målat över hela härligheten. Ni kan ju bara gissa hur vasst detta blev. Det gick inte att luta sig mot väggen utan att någon skulle tro att man varit i slagsmål med en vildkatt. Så efter en massa skrapande och repareringstapet och mängder med färg kan man nu luta sig mot väggen utan skrapsår. Eftersom både hallen och serveringsgången saknar fönster och därmed helt avsaknad av dagsljus, fick vi gå på den vita linjen. Detta för att minska känslan av grotta så mycket det bara gick. Jag gick helt emot ”Simon och Tomas” tankar om att det inte behövs en färg som kan torkas av. Enligt dom är det ingen som torkar av sin vägg. Hos oss är det absolut ett måste! Vi är ju även en familj med barn vilket kräver mängder med förvaring, både för kläder, skor och koppel och dylikt. Ett annat måste är en bänk att sitta på när man ska hjälpa Ida på med kläderna eller när man ska knyta sina egna skor.
Min syster och hennes förstfödda besökte oss när Linus var strax under året. För er som inte vet är han nu 5 år och inget besök har blivit av. Självklart har jag träffat min syster när jag varit till Boden eller när vi har invaderat våran mamma i Umeå, men hon har inte lyckats ta sig till mig. Så för att hon ska få se hur jag har det så lägger jag upp några bilder på mitt lilla projekt. Så min kära lillasyster, här är en del av mitt hem! 
Serveringsgången.
Gissa om Ida blev förskräckt när hon såg att jag målade/skrev på väggen. 
Ida ville självklart posera! 
……och gissa om jag gjorde det idag! Tur att inte mina tvåbenta barn var med i bilen. Idag när jag skulle åka med grabbarna till skogen på lunchen mötte jag en plogbil i en lång backe. Vägen är väldigt smal. Insåg ganska fort att jag var tvungen att väja för att inte få plogbilen i sidan. Vad händer då? Jo jag kör fast i den mjuka snön. Ploggubben bara kör vidare trots att han ser att jag kört fast. Jag tänkte att han kanske kommer tillbaka och hjälper mig, men icke! Många tankar gick genom mitt huvud och många svordomar hoppade ut ur min mun. Jag kan ganska många svordomar visade det sig. Självklart kom det inte någon plogbil. Försökte få loss bilen själv utan resultat. Ringde min sjukgymnastkollega som var på en affär i närheten. Hon kom som en räddande ängel. Fick gunga bilen lite fram och tillbaka men med hennes hjälp fick vi loss silverfisken. Hade ploggubben masat sig ur sin plog hade det inte tagit så lång tid. Gissa om jag var arg!!!!! Men som sagt får man svära i vissa situationer enligt min pappa, och detta var absolut ett sådant tillfälle!!! 
Det är inte möjligt att det kan vara bekvämt att ligga som våran lilla randiga kille. Men han sov som en stock en lång stund. Han var inte ett dugg stel i nacken, lyckans ost! Måste tänka positivt! 
Vad gäller sjukskrivningen så går det väldigt bra. Vågar nästan inte säga det högt, men man måste väl utmana ibland?
Vi jobbar på trots sjukskrivning men i ett sakta mak. Passar perfekt för en blivande vårdhund, sakta och lugnt! Jag är förvånad hur samlad han är min lilla kille. Trodde att han skulle klättra i gardinerna men icke sa nicke. Tränar mycket följsamhet när vi är ute på våra lugna promenader. Toppen träning! Ikväll har vi tränat att Gimmen ska hämta namngivna föremål. För att hålla intresset uppe så har jag kört uppletande med sakerna. Fungerar väldigt bra men vi är inte i hamn ännu. Nu har jag en trött liten kille som ligger i soffan. Skulle man inte veta att han är opererad och att man ser att han är rakad vid bogen så skulle man inte märka något. Så vi hoppas att det fortsätter i denna positiva riktning!
Måste till min stora glädje säga att det har gått över förväntan. Grimmen verkar inte ha ont och behöver inget smärtlindrande. Han haltar inte. Det man kan se är att steget är lite kortare när han har legat och sovit hela natten. Självklart är han pigg och vill gärna busa men lyssnar bra när man säger till honom. Får ju dela på grabbarna nu när man ska gå ut. Grimmen får gå fyra promenader per dag och i lugn takt. Fungerar bra och jag passar på att träna följsamhet. Finns inga restriktioner på att man inte kan träna honom i lugna aktiviteter och det är ett STORT plus. En fördel är att jag även kan träna Bore väldigt effektivt när man går ensam med honom. Måste försöka tänka positivt så ofta det går. Så nu är det bara att gnugga geniknölarna och komma på lugna övningar som vi kan träna inne och ute under dom tre veckorna som Grim ska vila och har koppeltvång. Men peppar peppar ta i trä, så ser det bra ut än så länge……………
Nu har jag äntligen lite tid över för att lämna en skriftlig rapport ang våran tur till Strömsholm. Det var med blandade känslor som vi packade in oss i bilen. Varför åka med en hund som verkar frisk? Men samtidigt visste vi ju inte om det verkligen var fallet. Frågorna skulle ju ändå finnas där om vi inte gjorde denna resa. Sagt och gjort på fredag morgon fanns vi på plats på Strömsholms djurklinik. Grimmen fick springa och gå fram och tillbaka. Såg bra ut och han var jätteduktigt och lyssnade jätte bra. Sedan var det dax för böjprov. Fungerade perfekt tills veterinären skulle böja i bogen. Hon provocerade max och i ytterläget skrek min lilla kille till. Då blev det en tur på röntgen. Röntgen visade som tidigare en diffus bild som kunde vara en lös benbit. Veterinären sa att antigen lät man det vara och riskerade att den ev benbiten skulle skada vävnaderna kring bogleden. Så det blev inget svårt val trots den stora kostnaden för en operation. Visst har man ju en försäkring men den täcker långt ifrån allt. Två djursjukvårdare tog med sig min sovandes lilla kille. Fy så hemskt det var att lämna honom. Finns ju fortfarande med mig att Grimmens bror inte klarade narkosen. Det var det sista jag sa till veterinären också. Hon lovade att ta ordentligt hand om honom. Blev en lång väntan. Tänk att några timmar kan kännas som en evighet. Tillslut fick vi träffa våran älskade lilla randiga. Såg honom på långt håll komma steppande i korridoren . När han såg mig blev han ännu gladare men slappnade fort av när jag satte mig på golvet. Fick sedan prata med Lennart som opererat honom. Det var även han som opererade Grim förra vändan. Han var positivt överraskad över hur fin OCD såg ut. Han hade inte trott att resultatet skulle bli så bra. Men självklart fanns det ju ett MEN. Inte kunde väl vi ha tur! Det inre ligamentet hade nästan lossnat. Trolig orsak är den kraftiga inflammationen som blev i samband med OCDn. Inflammationen skulle ha försvagat ligamentet. Sedan behövdes det inte så mycket yttre kraft för att ligamentet nästan skulle ha lossnat från sitt fäste. Ligamentet går inte att sy tillbaka eftersom fästet sitter på benet. Istället har man krympt ledhålan och sedan ska det förhoppningsvis fyllas med brosk. Därför är det viktigt att Grim inte äter smärtstillande mer än fyra dagar. Detta eftersom medicinen motverkar broskbildning. Grim ska nu vila i tre veckor och därefter får han börja med träning med vattenbandet. Grim behöver inte vara i bur utan får vistas fritt men han får inte hoppa och studsa. Blev ju inte riktigt lika hemskt som förra gången men det känns lite tungt i allafall. Mn nu är det bara att bryta ihop och kämpa på. Vi har ju klarat oss genom värre saker. Det blev ingen billig resa detta. Notan för dagen inklusive resa blev dryga 10 000 kr. Det är ju tur att man är kommunanställd………..eller hur var det nu. Men det är också bara att glömma och gå vidare, för vilken gång i ordningen vet jag inte…………….. 
Kommenterat